Parfymen – en enastående berättelse
Här har vi en makalös berättelse som man gärna läser om och om igen. Patrick Süskind har lyckats träffa rätt på ett sätt som inte är så lätt när det kommer till denna typ av berättelser. Vad är det då för typ av berättelse? Det är den typen av berättelse där saga samsas med både skönhet och det groteska och känslorna man hinner med genom boken är många.
Är det en berättelse för alla? Troligtvis inte, men sedan den publicerades 1985 så har den översatts till nästan 50 språk och den har sålts i tiotals miljoner exemplar. Saknas den i din bokhylla? Köp den genast. Den passar sig alldeles utmärkt i både pocket och som inbunden, men då det är en berättelse som man inte gärna släpper i första taget när man väl börjat läsa så är nog en pocket att föredra. Det är ju alltid lättare att ha med sig en pocket överallt än vad det är att ta med sig en inbunden bok.
Kanske är det så att du inte känner till boken, men har sett filmen från 2006? Tyckte du att filmen var sevärd och intressant så kommer du även att uppskatta boken, det kan vi garantera! Vissa böcker gör ju sig, som känt, bättre i filmversion än vad andra gör och här har vi ett exempel på en sådan bok. Filmen lyckas med att ha med det vi omtalade ovan, alltså både saga, skönhet och det groteska.
Vad är det då som är så vackert och groteskt och sagolikt på samma gång? Vad handlar boken om? Det är en mycket intressant berättelse och det är inte helt omöjligt att Carl-Johan Vallgren hade lite av denna bok i bakhuvudet när han skrev sin fantastiska roman Den vidunderliga kärlekens historia. Det finns något som förenar dessa två romaner. Gillar du den ena gillar du med andra ord den andra, så har du endast läst en av dem så kan du i lugnan ro börja läsa den andra och vara säker på att det blir njutningsfull läsning!
I Parfymen får vi följa Jean-Baptiste Grenouille och vi hamnar direkt i 1700-talets Frankrike. Det är alltid en tacksam miljö för en bok om man vill se till att skapa en miljö som är spännande och lite exotisk, men som ändå känns någorlunda ”hemma” för en europeisk läsare. Grenouille är en man som själv är utan kroppslukt, men som är utrustad med ett extraordinärt välutvecklat luktsinne. Detta gör att han naturligtvis blir som besatt av olika dofter, det skulle väl vem som helst bli om man kände precis alla dofter hela tiden? Han får sedermera lära sig parfymörens konst och hans skapelser är förstås magiska då han är så känslig för exakt rätt mått av olika ingredienser i parfymerna.
Det groteska då, hur visar sig det? Jo, nu kommer den lilla ”twisten” med det hela, han är nämligen inte besatt av rosdoft, citroner, eller jasmin, nej, han är besatt av oskuldsfulla unga kvinnors dofter. Han mördar de unga kvinnorna vars dofter han tycker om för att sedan kunna extrahera och spara dessa dofter. När han finner en doft han tycker om så dras han med i de fattiga kvarteren där han bor och när han hittar källan (kvinnan) till den underbara doften så finns det helt enkelt ingenting annat han vill göra än att bevara denna doft för alltid.
Det har talats i det oändliga om huruvida man gillar eller ogillar Grenouille och den allmänna uppfattningen är att det är svårt att tycka om denna makabra person. Trots att han är en utstött och ensam person, viket ofta i vanliga fall brukar göra att läsaren sympatiserar med karaktären, så är det svårt att hitta det i sitt hjärta att tycka om Grenouille, enligt de flesta. Det finns dock saker i berättelsen som kan fungera som katalysatorer till att lära sig att tycka om honom. Om man ser till bokens början där han föds och lämnas att självdö bland rutten fisk så känner man såklart sympati för honom. Han kan ju inte heller hjälpa att han inte har någon kroppslukt, så även det gör att man sympatiserar med honom i hans ensamhet. Sedan kommer då det svåra och det är att bestämma sig för om man ska förlåta honom hans besatthet som resulterar i mord, eller inte.
Ett sätt att se på det är att det är det enda han har här i livet och det finns ingenting som tyder på att han i sitt sinne dödar ”kvinnor”, utan han dödar ”objekt”. Han vill inte se dem lida, han vill bara åt doften. Trots det psykopatiska i detta så finns det kanske ändå någonstans ett uns av förståelse, men det är upp till var och en att avgöra! Man behöver inte gilla honom för att gilla boken, så det är egentligen sak samma.
Språket i denna bok är osedvanligt vackert, vilket bidrar till den sagolika och nästan magiska känslan man får när man läser den. Naturligtvis är det också så att miljöerna och Grenouille samt de unga kvinnorna som han följer efter på grund av deras kroppsdofter också bidrar till att denna roman blir något som sticker ut från mängden. Det är en historia som sveper med en in i den värld som Süskind var vänlig nog att skapa åt oss läsare och det ät en värld som man gärna besöker!