Den gula tapeten – en gripande berättelse om kvinnans instängdhet
Ibland stöter vi på böcker här i livet som gör någonting med oss och som biter tag i oss från första stund. I vissa fall är det så att vi fastnar i en berättelse för att den är vacker, i andra fall för att den är kuslig och ibland fastnar vi av den enkla anledningen att texten är besynnerlig, eller kanske för att den får oss att skratta. En sak är dock säker och det är att oavsett varför vi fastnar och dras med i en berättelse så är det ett tecken på att det är en ypperligt bra skriven text vi har framför oss.
Den gula tapeten skriven av Charlotte Perkins Gilman (länk till Bokus) hamnar direkt i denna kategori av berättelser och vill du ta reda på varför så är det lätt att undersöka saken själv då texten endast är 15 A4-sidor lång! Hur kan en sådan här liten kort novell ha gett ett så stort genomslag, kanske du undrar? Det kommer du att märka så fort du låter berättelsen tala till dig och vår starka rekommendation är att läsa den direkt, för med denna lilla text så kommer du att börja fundera kring saker och tings ordning och det är ju alltid ett välkommet inslag i våra liv!
Redan på första sidan gör författaren klart att John (huvudkaraktärens make) är en man av förnuft och utan känsla, så det är lätt att se vart historien barkar redan efter att ha läst fem meningar in i berättelsen. John är alltså en realiteternas man medan huvudkaraktären (Jane) själv lutar åt känsla, så vi får med andra ord en av de mest grundläggande, och genom historien kanske mest förstörande, dikotomierna gällande manligt/kvinnligt framför oss innan vi ens hunnit komma in i berättelsen ordentligt.
Då texten fungerar som Janes dagbok och ventilering samt ”befrielse” så kan hon vara öppen med allt det hon tycker och tänker till skillnad från vad hon kan och inte kan göra i verkliga livet. Hon skriver i hemlighet då det anses av andra att det mycket väl kan vara hennes skrivande som gjort henne ”sjuk”, så här fungerar varje skrivet ord i denna novell som en befrielse för en kvinna som alla vi läsare vill se frigjord för varje rad vi läser av berättelsen. Med detta sagt så är det inte så konstigt att många läsare av denna novell genom åren har respekterat varje skrivet ord i just denna berättelse mer än i många andra noveller. Genom att göra det så respekterar man nämligen både Jane och den instängdhet för alla kvinnor som hon står som symbol för, så det är vi skyldiga dem!
Instängdheten känner man redan från starten och det blir bara än värre ju mer man läser. För varje gång hon uttrycker hur John besvarar hennes ord, tankar och känslor så känner man den, av män, påtvingade instängdheten och obehaget för oss läsare kommer krypande för varje gång Jane berättar om Johns svar på hennes funderingar. Den kvinna som hon allteftersom börjar se bakom tapeten håller sig lugn i ljuset, men så kommer de mörkaste ställena och här ”tar hon tag om gallret och skakar det kraftigt”. Det är inte så svårt att se vad detta symboliserar och trots att det blir alltmer kvävt och kvavt och obehagligt ju längre in i texten vi kommer så är det iallafall så att gallret skakas och det är ett bra tecken för oss läsare.
Anledningarna till att hon ska stanna inne – att hon är ”skör”, ”sjuk”, ”hysterisk” och alla andra svaghetstecken som tillskrivs henne – delas av hennes bror och hennes man och då de båda är läkare så innehar de inte bara den högre ställningen som de får genom att vara män, utan de har även ”rätt” på grund av att de vet hur en ”sjuk” person beter sig. Båda dessa män menar att det absolut inte skulle vara bra för henne med ”lite spänning och omväxling” som är just det hon själv vill ha, så det är inte mycket annat för henne att göra än att stanna inne. Instängdhet är ju trots allt hennes lott som kvinna, så vem, förutom hennes egna tankar om frigörelse i form av en kvinna som börjar ta form i en tapet, ska komma till hennes undsättning i en värld där det som antas vara sant och riktigt är just det som männen i hennes närhet gör mot henne?
När det är dags för själva tapeten i sig att beskrivas för första gången så är den ”bortriven i stora sjok kring hela huvudändan” och detta i sig antas av många fungera som ett exempel på hur tapeten symboliserar henne och hennes ”bortrivna” och icke fullständiga liv. Att Jane lär känna en tapet på ett sätt så att hon kan varenda vrå av den visar också det hur hon är ensam och instängd framför en vägg.
I mitten av boken har hon fortfarande problem med att få utlopp för vad hon tänker och känner, viket gör det lätt att förstå att vanvettet som drabbar henne inte finns där av sig självt, utan att det är skapat av ett samhälle som inte kan ge kvinnor det utrymme och de forum som behövs för att man ska känna sig som ett tänkande subjekt i världen. Istället är det en objektifierad kvinna satt på piedestal vars man påstår att hon har ett ”visst anlag för hysteri” som vi får stifta bekantskap med i Den gula tapeten.
Så är det då dags för de allra sista meningarna i denna extraordinära berättelse och här kryper Jane äntligen fritt omkring. Att hennes make svimmar mitt upp i alltsammans och att hon tvingas krypa över honom är ett vackert sätt att beskriva hennes känsla av frihet. Han är bara ett objekt som hon behöver krypa över, likt en sten, och nu är det han som är objektet medan hon är det agerande subjektet.
Denna lilla berättelse är en berättelse som numera har en självklar plats i den feministiska litteraturkanonen och det är knappast troligt att du som ny läsare av berättelsen kommer att finna att den inte platsar där, utan det är snarare tvärtom. Om du inte är en van läsare av just feministiska texter så kan detta vara en bra start, eftersom Den gula tapeten är lätt att ta sig igenom, även om man inte är en van läsare. Förbered dig dock på att du kommer att bli berörd av denna berättelse, för det är en berättelse som tar tag i en och som alltid stannar kvar i ens medvetande.